Uppladdning

Tags

, , , ,

Ja, jag följde världscupfinalen – alla deltävlingar och lite till i form av mellansnack osv. Men det blev aldrig av att jag bloggade om det, och nu känns det nästan lite överspelat.

MEN, nu är det ju uppakt till OS som gäller – och det taggar jag för. Tidningen Ridsport tipsade häromdagen om att Luciana Diniz (en av mina personliga favoriter) startat en youtubeserie som ska skildra hennes OS-uppladdning. Än så länge ligger två avsnitt ute, och de bekräftar verkligen den bild jag har av Diniz. Satt med ett leende från öra till öra när jag såg Winningmood bralla runt i ridhuset. Så ser en lycklig häst ut!

Svält

Tags

, , , , , ,

Klar med tredje kartan på Haven-kampanjen nu. Det är…segt. Det är det som är lite trist med Heroes faktiskt. Det är himla kul i början av varje karta, när man ska utforska och plocka upp grejer och levlar sina små hjältar. men så snart man har börjat ta över en stad eller två från fienden och därmed har övertaget så är det en rätt utdragen process att göra slut på dem. Lite samma spelmekanikproblem som med brädspelet Risk. Fajten avgörs långt innan spelet är slut, och sen är det bara ett långsamt utsvältande av förloraren.

Jag fattar inte berättelsen alls, heller. Anton säger typ en sak och gör sen precis tvärtom. Dialogen känns som god dag yxskaft hälften av tiden. Vem har skrivit manus egentligen?

Nu har Seldon dessutom lurat in mig på the Banner Saga, så jag kanske fastnar där ett tag. Vikingar ❤ (jag försöker rollspela Hakon så att han ska agera som en hjälte i en fornnordisk saga, men jag inser att det spelmässigt nog är bättre om man inte kör “charge!” som taktiskt val i alla lägen (även om jag verkligen inte har fattat än vad man ska välja istället och när)).

Kartvy

Tags

, , , , ,

Har nått ända fram till sista upplåsningen (Monuments) på min tredje Cities-stad nu. Det känns som att det nog kommer att dröja en stund innan jag försöker mig på någon ny.

255710_screenshots_20160320161344_1

Jag har hämtat ner lite mod:ar, särskilt för att detaljplanera trafiken, men det har inte ändrat på det faktum att allt man gör blir väldigt mekaniskt efter ett tag. Det är för lätt. För allt utom trafiken finns det typ bara ett sätt att göra det på, så man bara följer samma mall om och om igen. Trafiken är klurigare, och den jag har lagt ner mest energi på. Med några av de där trafik-moddarna kan det bli ganska kul. Men nu känns det typ som att jag är “färdig”. Har ändå spelat 94 timmar enligt Steam, så det är väl definitivt värt pengarna. Men jag kommer knappast lägga några fler på att köpa expansionen.

Anton

Tags

, , , , , ,

Jag och Seldon har roat oss med Heroes VI de senaste veckorna. Nu har jag även gjort ett nytt försök med kampanjen. Började med Haven den här gången så att jag skulle få nåt nytt och inte bara samma story som jag körde med Sanctuary (fast jag har för mig att de hänger ihop på nåt sätt allihopa).

Har klarat första kartan nu, det var ju inte så blodigt när man körde på easy. Berättelsen är… intressant. Det är ju inte ofta man spelar en person som är så labil som Anton. Han ba’ “rösterna i mitt huvud säger åt mig att göra det här”, och så dyker det upp som ett obligatoriskt quest, fast man anar att det antagligen är det dummaste man kan göra just då. Lite trist att han är MIGHT också, jag gillar magikerna mer. Men men…

Livet

Tags

, , , , , ,

Tog upp spelandet av Life is Strange häromdagen. Jag spelade första delen/kapitlet/whatever i maj förra året och gillade det, men sen dess har andra saker kommit emellan och nu när jag bestämde mig för att ta upp det igen så var jag mer eller mindre tvungen att spela om hela första innan jag laddade ner andra eftersom jag glömt en massa detaljer som säkert är viktiga att hålla reda på. Men nu har jag alltså spelat mig igenom två av fem delar.

Det finns brister. Ganska störande sådana. I första var det ffa “hur kan Max inte fatta att elaka säkerhetsvakten och Chloes styvpappa är samma person efter att hon både sett fotot och hittat hans armé-dogtags med namn på?”, men i andra dyker det upp flera sådana saker på varandra som irriterar nåt oerhört. Ska man ha ett spel där berättelsen är det centrala får ju inte den liksom glitcha. Om det bara vore när man väljer vissa val eller klickar på något i “fel” ordning som kronologin vänds upp och ner vore det en sak. Men felen dyker upp ändå, hur man än gör. Det finns ingen “rätt” ordning.

Vissa val är också oerhört frustrerande. I första avsnittet främst när man ska välja om man tar kort på eller avbryta David Madsen när han trakasserar Kate. Dels: man SKULLE ju kunna göra både ock. Dels: när man väljer att samla bevis så blir man utskälld av Kate och tvingas svara “chickened out” när man egentligen vill säga “will report him with proof”. Också senare i Chloes rum när man får välja om man fortsätter gömma sig i garderoben eller hoppar ut och tar skulden för jointen. Chloe säger uttryckligen “stanna där du är och visa dig inte” och efteråt säger hon att “det var tur att han inte upptäckte dig i alla fall, då hade det blivit ännu värre” om man väljer att stanna kvar. Fast hon är ändå arg sen för att man inte kom till undsättning. Och om man väljer det alternativet? Vad är det meningen att man ska uppnå? Troligt att Mr Madsen skulle säga “jamen var den din, men då är det ju lugnt, det innebär att Chloe är 100% oskyldig och jag ska inte skälla på henne.” Jag minns inte ens hur han reagerar på det valet – testade det första genomspelningen eftersom man ändå kunde spola tillbaka men det var ju ett så orimligt alternativ att välja att jag inte brydde mig under omspelningen. Jag vet inte, jag tycker att jag har rätt så bra kontakt med min inre tonåring men vissa repliker och reaktioner känns verkligen inte rimliga. Kanske bygger det bara på skumma sociala koder som varenda amerikansk unge har i ryggmärgen, vad vet jag.

Jag kommer ändå skaffa nästa del. Är SÅ HIMLA NYFIKEN! Och Kate… OMG. Jag failade på bibelcitatet av alla hopplösa grejer man kan misslyckas med i ett datorspel >.< Men jag ska inte spela om den här gången utan leva (mao låta stackars Max få leva) med mina misstag.

Läsupplevelse

Tags

, , , , , , , ,

Är färdig med Rör mig inte! nu. Insåg först när det bara var typ 40 sidor kvar att “det kanske är en serie!”. Och det var det ju förstås. Är peppad inför att läsa nästa, men känner att jag nog ska dra ut på det lite. Få bokserier förtjänar att liknas med Harry Potter, men under läsningen av den här boken började jag falla in i mitt gamla HP-läsningsbeteende. Dels att jag tvingar mig själv att inte äta upp hela godispåsen på en gång. Jag ransonerar för att sträcka ut njutningen längre i tid. “bara ett kapitel, sen måste jag plocka ur diskmaskinen.” Och sen dels att jag måste tvinga ögonen att inte skumma och tjuvkika på nästa sida för att se hur det går. Jag njuter ju så mycket av varje formulering att jag inte vill hoppa över ett enda ord, samtidigt är det så spännande att jag har jättesvårt att låta bli att gå händelserna i förväg. Nej, boken är inte det minsta lik HP innehållsmässigt eller stilmässigt, men läsupplevelserna liknar ändå varandra.

Sen är boken är citatmaskin också. Bildspråket tangerar poesi emellanåt, vilket är så himla häftigt och nyskapande att våga blanda in i ungdomsfantasy/dystopigenren. Eller vas sägs om följande:

Min värld är ett sammanflätat nät av ord som spänner från arm till ben, från skelett till muskler, både tankar och bilder tillsammans. Jag är ett väsen av bokstäver, en karaktär skapad av meningar, ett skönlitterärt fantasifoster.1

 Meta så det förslår.

Eftersom jag oftast inte tänker på att det är en översatt bok jag läser är det en bra översättning över lag. Särskilt med tanke på det här poetiska språket – Carina Jansson har verkligen gjort ett bra jobb här. Men jag begriper mig verkligen inte på henne som översättare. Ibland blir det sådana facepalm-anglicismer att man storknar när man läser dem.2 Som när Juliette hittar en “pocketkniv” gömd i Adams byxor på sidan 245. En pocketkniv!? Komigen! Enda förklaringen till de här missarna är att hon har så bråttom med att bevaka sitt monopol av översatta ungdomsböcker på den svenska bokmarknaden att hon inte hinner ta med sig hjärnan alla gånger. Jag har bara läst första Twilight-boken i översättning, och den var verkligen proppfull av sådana här missar. Det har väl runnit en hel del ord under broarna sen dess så Jansson har väl blivit betydligt skickligare översättare med tiden. Men jag brukar nästan alltid hitta någonting som jag studsar till inför. Det är märkligt.


 

1 Mafi, Tahereh, Rör mig inte!, 2012, s. 67.

2 Nej, det jag gjorde där var inte en anglicism. Det var kodväxling (…ish), och det gjordes medvetet. Dessutom är jag inte översättare. Om jag gör mig skyldig till anglicismer när jag skriver texter på svenska är det mer ett tecken på att svenska språket utvecklas till följd av engelskans inflytande än att jag använder “fel” ord eller uttryck. En översättare får inte ligga i framkant vad gäller målspråkets (alltså det man översätter till) utveckling. En översättares mål ska alltid vara den där osynligheten, att läsaren inte tänker på att boken inte skrivits på målspråket från början.

Sträckläsning

Tags

, , , , ,

Sögs in i en bok idag. Verkligen sögs in i. Shit. Jag skulle ge den en timme/70 sidor för att bilda mig en allmän uppfattning och kunna sammanfatta intrigen för nytillkomna tittare, men… Jag vill bara ha mer. Är på sidan 145 nu och den där första intensiva känslobergochdalbanan har väl lagt sig en aning, men jag är fortfarande beredd att lägga både Borta med vinden och i stort sett alla andra projekt åt sidan till förmån för den här berättelsen.

Boken heter Rör mig inte! och det där strecket över sista ordet gör all skillnad i världen. Den råkar visst heta Shatter me i original, och det är också en stark titel som passar boken, men den svenska översättningen fångar faktiskt essensen bättre (lite som hur Förr eller senare exploderar jag fångar den bokens essens mycket bättre än i The Fault in Our Stars)

På promenaden hem från bussen försökte jag desperat komma på en tillräckligt kortfattad sammanfattning för att kunna slutförda uppgiften ovan:

Juliette har en förmåga. Hon kan skada folk bara genom att röra vid dem. Under hela sin uppväxt har hon fått höra att hon är ett monster, och nu sitter hon i isoleringscell för ett brott hon begått av misstag. Världen utanför har förändrats. Inga fåglar flyger förbi hennes fönster. Vädret beter sig inte som det ska. Maten är slut. “Återetablissemanget” har lovat att ställa allt till rätta, men visar sig självklart bara vara en ny förtryckarmakt. Så plötsligt en dag får Juliette en cellkamrat. Adam verkar inte veta om hur farlig Juliette är. Samtidigt upptäcker Juliette att hon känner igen honom, att han var med när det hemska som hon inte vill tänka på hände.”

Okej, hyffsat ändå.

Mafi leker med språket på ett sätt som jag personligen hade älskat när jag var tonåring och som jag imponeras av även nu. Oneliner på oneliner av intensiva känslor som främst bor i det outtalade eller det som bara nästan sägs, genom de återkommande överstrukna formuleringarna. Titeln “Rör mig inte!” är så fenomenal därför att den exakt fångar Juliettes inre kamp. Hon är så desperat efter mänsklig fysisk kontakt att det gör ont, och samtidigt så panikslagen över tanken på att råka skada någon annan att hon gör allt för att undvika det hon längtar efter så mycket.

Det är ju en dystopi – och som sådan är jag hälsosamt skeptisk till världbygget – så många YA-dystopier misslyckas med att bygga en värld som håller ihop (ja, alltså det är ju meningen att den ska falla sönder, men ni fattar vad jag menar) – och än så länge har jag inte fått se mer än några glimtar av en rätt generisk “allt har gått åt helvete”-värld, så det återstår att se om den kan erbjuda något nyskapande på det planet också.

Stör mig lite på citatet Mafi har valt att sätta efter titelbladet dock. Det är det där Frostcitatet om “a road less traveled” och i detta sammanhang, som inledning på en bok om en person som ställs inför valet mellan  “den onda” eller “den goda” sidan, märks det att Mafi tolkar in vad vi på svenska skulle säga “den smala vägen” (från Bibeln, verkar vara “narrow road” i många engelska bibelöversättningar, men jag vet inte hur vanligt det är som idiomatiskt uttryck i engelskan). Jag har ju lärt mig i Orange is the New Black (av alla ställen) att det är en fullständig missuppfattning av dikten. Men ja, jag har ju inte läst färdigt boken än, så jag ska väl inte säga nåt. Jag kanske ändrar mig på den här punkten.

 

 

Flamma

Tags

, , , , , ,

Läste ut Monstrets dotter igår. Sträckläste Cashores första del i serien (Tankeläsaren/Graceling), men den här är jag inte alls lika imponerad av. Intrigen är det egentligen inget fel på och huvudpersonen Flamma känns för det mesta trovärdig och intressant – Cashore lyckas undvika fällan att skapa en ny Katsa, och det är det minsann inte alla författare som klarar (undvika att kopiera huvudpersonen i första romanen men med nytt namn, that is). Precis som förra boken är det mysfantasy med ganska mycket avslappnad jargong mellan personerna och inte så mycket komplicerade detaljer kring vare sig politiska förhållanden eller världbygge.

Jag vet inte, det känns bara inte särskilt välskrivet något av det. Som om Cashore hade en fin idé som skulle kunna bli något riktigt bra, men sen slarvade hon sig oambitiöst och oengagerat igenom själva skrivprocessen och ut kom… en rätt trist uppföljare.

Jag gillar som sagt Flamma. Hon är visserligen rätt passiv och går mest och väntar på sin drömprins medan han är ute och slåss. Men det är inte omotiverat – hon fyller en funktion i “det stora kriget” och det passiva väntandet har egentligen inte med hennes könstillhörighet att göra utan mer med hennes fight mot sina egna inre demoner. Just den där inre kampen är det bästa med boken (men även här kunde Cashore ha ansträngt sig lite mer för att utveckla).

Archer är najs också. Han är kanske lite platt, men jag gillar Flamma-Archer-intrigen eftersom den inte är stereotyp och förutsägbar.

Brigan däremot… Om Archer är platt är Brigan ett pappersark kört genom en mangel. Det finns ingenting där! Katsa/Po-romansen i Tankeläsaren var visserligen förutsägbar, men jag trodde åtminstone på dem så mycket att jag blev besviken när jag fick veta att Monstrets dotter skulle handla om helt andra personer. Flamma/Brigan- not so much.

Och, jag måste bara säga: somewhere, an equestrian is crying. Okej att många fantasyförfattare inte har så bra koll på hur hästar fungerar och beter sig. Men den här boken tog fan priset. Förutom det gamla vanliga förmänskligandet av hästarnas beteenden så verkar hon helt ha missat att hästar (och de flesta andra djur) har jävligt mycket bättre hörsel och luktsinne än your average människa. I en scen smyger Flamma in i stallet och gömmer sig i sin häst Lillens box – utan att störa Lillens nattsömn! Det är så många fel att “an equestrian” är nära att implodera. Utan att gå in på för många detaljer – det funkar inte så!

 

Hjältar

Tags

, , , ,

Blev övertalad av Seldon att installera Heroes VI på speldatorn igårkväll. Fick det av honom i julklapp 2011. Den julaftonen satt jag, han och Dean i mitt och Deans föräldrahem och spelade Heroes och flamsade inpå småtimmarna medan våra föräldrar antagligen gjorde sitt bästa för att kunna sova våningen nedanför. Det kändes som att vara i yngre tonåren igen (fast då var det förstås Heroes III som gällde).

Jag har inte spelat sexan så ofantligt mycket. Tyckte kampanjen var skitsvår (kom rätt långt på Sanctuary-spåret men tvingades ge upp, testade ett par andra spår men orkade inte igenom första kartan ens). Sen pajade laptopen, jag köpte en ny, och den levde visst inte upp till systemkraven (det var ju en pluggdator snarare än en speldator), så då hamnade spelet i en låda. Tills nu alltså. Fast det var inte långt ifrån att den förpassades dit igen av ren frustration från min sida. Maken till spel att vara krångligt att installera! Det är väl klart att det tog sin lilla tid att ladda ner alla patcher och sånt sen fem år tillbaka, men Ubisofts Uplay är ju ett jäkla skämt. Krashade, gick inte att starta på nytt, gick inte att hitta bland alla “appar” i Windows 10, gick inte att installera om eftersom jag “redan har den senaste versionen installerad”. Tillslut lyckades jag krångla mig igenom. Då var klockan halv nio och det kunde bara bli en smygstart på en match mellan mig och Seldon. Inget småtimmesspelande här inte – jag är ju en vuxen, pendlande människa nuförtiden (och ffa är det inte julafton).

Jag lyckades spela en tur, Seldon var halvvägs igenom sin – sen tappade datorn nätåtkomsten och allt krashade igen. Kul >.< Så lärde vi oss att stänga av onlineläget från början. Vad ska man ens ha det till om man spelar hotseat?

Men spelet är beroendeframkallande. Man hinner ju inte göra så fasligt mycket på en tur, så det blir mest ett frustrerande väntande, men det där väntandet bidrar väl på något psykologiskt sätt till den där besattheten man upplever. “Är du inte klar snart?”

 

 

Kevin

Tags

, , , , , , , ,

Lagom till sista världscuptävlingen i helgen hade jag hunnit kolla ikapp sammandragen från tidigare tävlingar under hösten och vintern och kunde bänka mig framför tv:n för att se hela Bordeauxtävlingen. Visserligen repris från dagen innan, men ändå. Jag har typ inga facebookvänner som riskerar att spoila resultatet, så så länge jag lyckas dodgea SVTPlays avslöjande rubriksättningar och frysbilder är det rätt lugnt (kan vara lite knepigt att veta vilket program man ska titta på när man måste undvika både rubrik och bild, men det funkar…typ).

Jag älskar sista tävlingen innan finalen. Den betyder så mycket för så många – så mycket nerver, så mycket beräkningar, så himla spännande!

Hejade på Henrik von Eckermann såklart. Har en lite mer ambivalent inställning till Douglas Lindelöw efter höstens händelser, men höll väl ändå tummarna för honom också.1

Förutom svenskarna var den enda av mina favoriter i startlistan Kevin Staut – som behövde lite mer poäng om han skulle gå vidare till finalen. Han hade 34 när klassen började vilket kändes lite på håret.

Så himla bra tävling! Jag satt som på nålar halva tiden. Synd på Henkes runda, men 39 visade ju sig räcka till final ändå – så det var inte hela världen. Han och hingsten med det skitlånga namnet får nån månad på sig att komma underfund med vem det är som styr egentligen (annars får han väl ta Cantinero). Det löser sig.

Men Staut! Åh, så jäkla snyggt! Visst såg det snabbt ut, men inte alls sådär hetsigt panikartat som det gör när vissa satsar för fullt. Jag är helt kär i hans ridstil. Och Räven levererade som alltid.

Stauts Silvana blev tydligen avtackad under Bordeauxhelgen också. Den här fina filmen gav mig mysrysningar. På franska och endast med fransk text, så jag fattade väl inte så himla mycket mer än att “hon är en fantastiskt häst och har en stor personlighet och nu ska hon få leva pensionärsliv” (mao exakt det som alltid sägs i sådana här sammanhang), men det är en massa fina klipp från hennes karriär.


 

1 Jag var inte på plats och vet naturligtvis inte vad som hände, men jag gillar verkligen inte Lindelöws reaktion på avstängningen. “Jag har inte gjort nåt! Kolla, jag har flera kompisar som kan intyga att jag är snäll”. Som om det skulle avgöra saken. “Jamen, Lindelöw känner ett gäng kända ridsportprofiler, då är det väl klart att han inte kan ha gjort nåt fel.” Inte heller “jag älskar mina hästar” går hem hos mig som argument. Som om det skulle vara tekniskt omöjligt att behandla någon (människa eller djur) man älskar illa. De flesta vet att så inte är fallet.