Tags

, , ,

Castlevania: Lords of Shadow: check!

20160705125722_1

Lite hatkärlek till det här spelet faktiskt. För mycket lära sig knappkombinationer och tima dem perfekt och nöta, nöta, nöta för att klara vissa banor. Flera gånger har jag gett upp och tänkt “nu skiter jag i det här och spelar nåt roligare”. Fast sen har jag i alla fall gått tillbaka till datorn några timmar senare (efter lite mat, sömn, glass eller vad det nu var jag behövde i energi-väg just då). Och då har jag klarat det med nöd och näppe och tänkt “okej, jag kan ju köra till nästa boss åtminstone så kan jag ge upp sen” . Levt på adrenalinkicken segern över ett svårt hinder ger ett tag till.

Igårkväll var det drakhelvetet som var nära att ta knäcken på mig (sorry, har ingen bild, var för upptagen med att hålla RT som om det gällde livet, vilket det ju typ gjorde). Men när jag väl fixade den imorse var det bara en promenad bort från att klara spelet.

20160702223715_1

Om vi ska snacka om själva narrativet så ger jag inte mycket för det, eller manuset på detaljnivå heller. Berättarrösten mellan banorna staplade högtravande klyschor på varandra och hela det Goda (kristna) vs det Onda (demoniska) – upplägget kändes trist och intetsägande. Det var som om de försökte göra sken av att skapa en mer invecklad bild men satt ändå fast i pekoraler som “he is pure of heart” om en kille som just ägnat tolv banor åt att brutalt slakta allehanda levande och odöda varelser.

Litet genustest

Av totalt nio “main characters” i min bestiary är fyra kvinnliga. Känns ju helt ok. Hur är de skrivna då?

Marie: madonnan, satt på piedestal.
Claudia: beskrivs som ett “child”, ett barn, men har ett väldigt sexualiserat rörelsemönster (vickar på höfterna, kikar upp under lugg på Gabriel).
Laura: också ett barn, och min favorit av de kvinnliga personerna i spelet. Inget att klaga på där.
Baba yaga: inte sexualiserad direkt, men det som driver henne är jakten på en magi som kan göra henne ung och vacker på nytt. Där kunde de kanske ha hittat på nåt mer originellt.

De manliga figurerna är också rätt stereotypa. Som sagt, hela manuset är ganska platt och förutsägbart. Och nu har vi inte ens tittat på de som är benämnda “monster” i samma bestiary. Av de som alls går att könsbestämma sticker Carmilla ut mest – med sin urringning ner till naveln.

20160703194050_1

Det som gör spelet värt att spela är trots allt snyggheten hos många av miljöerna, samt avslutningen på ett par av boss-striderna som bjuder på ett hissnande frosseri i dödande (jag tänker främst på  the Gravedigger och The Vampire Dark Lord, se nedan, nedknuffad pga mild spoiler).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20160702223559_1

 

 

Advertisements