Tags

, , , , , ,

Har precis avslutat genomlyssning av Odödlig. Jag har såklart sedan tidigare plöjt igenom de två tidigare Lacey Flint-deckarna, även dem i ljudboksform. Det är välskrivna, bra deckare. De gör inte anspråk på att tävla med Karin Fossum i litterär kvalitet, men de håller marginal till Läckberg och co.

Det finns två viktiga ting att ta upp efter läsning av en Lacey Flint-deckare. Den aktuella mordgåta som tas upp i boken, samt hur det går för Lacey/Mark.

För reflektioner kring mordgåtan se bakom spoilerskyddet:

Jag trodde (såklart) stenhårt på att det var Barney som var mördaren, och att pappan hade en hemlig kärlek. Det senare var väl ganska uppenbart. Rätt kul inslag med mensblodet faktiskt – det känns faktiskt helt trovärdigt att en medelålders man skulle ljuga i polisförhör för att han tycker det är för skämmigt att ta upp det rätt naturliga faktum att lakan kan få fläckar av mens.
Fast det var såklart helt omöjligt att Barney skulle vara kapabel att göra allt det där utan hjälp och utan att bli upptäckt.
Jag kopplade Peter Pan-grejen rätt tidigt. Jag har en vana att översätta tillbaka översatta texter till engelska i mitt huvud. Särskilt repliker (roar mig bland annat med att försöka gissa vilken svordom personerna använder i originalversionen). Så jag översatte facebookgruppsnamnet “försvunna pojkar” till “Lost boys” och tänkte på en gång på Peter Pan. Och ändå kopplade jag inte namnet Peter av nån anledning…
Det känns ändå som att det skulle ha varit rätt enkelt att göra kopplingen om man hade haft bokens originaltitel framför sig. Jag ser först nu att den heter “Like this, forever” (ett direkt Peter Pan-citat). Hade jag hört den titeln tillsammans med “lost boys” så känns det som att jag borde ha tagit det betydligt snabbare.
Det knäppa med den svenska titeln är ju att den insinuerar att det är vampyrteorin som är den korrekta. Hur tänkte de där?

Det var en betydligt mer tillfredsställande gåta än den i förra boken i serien i alla fall, den kändes alldeles för krystad och konstig och samtidigt uppenbar.

Så, vad med Lacey och Mark då? Lacey får definitivt mer djup som person i den här boken. Man får lite mer förståelse för varför hon absolut inte vill ha några intima förhållanden i allmänhet och inte falla för Mark i synnerhet. Jag menar, man får ju vissa grundläggande bitar i första boken när man får reda på vad Lacey har i bagaget, men besöker på fängelset (det andra av två tror jag väl det är), förtydligar faktiskt för mig mer varför hon så envist vill hålla sig borta från honom (och nej, jag har inte råkat spoila att Mark har hamnat i fängelse här, det är inte honom hon hälsar på).
Även denna intrig är faktiskt bättre beskriven i den här boken än i dess föregångare. Då var det rätt intensivt med allt som hängde i luften varje gång de möttes fram till slutet, då det slog över totalt (på riktigt, skulle Mark verkligen göra en Romeo när han har en nioårig son hemma?!). Det gör det inte här, tvärtom blir det som sagt mer fokus på Lacey och hennes kamp mot hennes inre demoner. Det är bra, det blir trovärdigt och levande. Lacey är trasig på riktigt, det är inte bara ett påklistrat epitet för att göra hennes mer intressant och “svår” som i så många böcker i den här genren (och andra för den delen). Det blir djupgående konsekvenser av att vara med om traumatiska händelser, och de tar lång tid att återhämta sig från – det är inget som “lagas” lite snabbt mellan det ena fallet och nästa.

 

Advertisements