Tags

, , , , ,

Jag har ju snackat om Borta med vinden tidigare. Jag läser egentligen inte långsamt, snarare tvärtom, men det här är verkligen en bok som tål att man drar ut på läsningen. Man lever mer med personerna och känner deras utveckling på ett annat sätt när man låter åren som går i berättelsen speglas av åtminstone veckor eller månader i den faktiska läsningen.

Med andra ord har jag inte läst färdigt än. Fast nu börjar det verkligen hetta till. Triangeldramat Scarlet – Ashley – Rhett har nu ställts till sin spets. Det är så satans intensivt! Jag imponeras av hur insiktsfullt och levande Micthell beskriver de tre personerna och deras kval. Att Scarlet envist håller fast vid sin tonårsförälskelse trots att det är så tydligt att det hon älskar är en fantasibild och inte den riktiga personen. Att Ashley gör detsamma för att det tilltalar hans ego och nostalgi. Att Rhett stångar sig blodig i sina desperata försök att få Scarlet att glömma Ashley och se honom istället. Det låter så banalt när man summerar det såhär – inget nytt under solen liksom. Men det är så levandegjort att jag både känner igen mig i och lider med, dem alla tre.*

Både Scarlett och Rhett är avskyvärda. Hade jag träffat dem i verkligheten hade jag hatat dem. Nu förvånas jag över hur mycket jag kan sympatisera med två, för att använda Rhetts egen benämning, skurkar. Scarlet är egocentrisk på gränsen till psykopatisk, och fattar i stort sett alltid fel beslut. Och ändå lurar Mitchell mig att “heja” på henne. Och jag har normalt sett väldigt svårt för både antihjältar och litterära figurer (och eh, ja, riktiga personer också för den delen) som gör saker mot sitt bättre vetande. Jag lider med Rhett varje gång jag läser om hans “forskande blick” som Michell så skickligt låter mig förstå utan att någonsin skriva det rakt ut är hans svar på längtande hundvalpsögon. Och samtidigt blev jag igårkväll så oerhört arg på honom för hur han behandlade Scarlett att jag var beredd att slänga ut honom ur mitt eget hus. Denna maktkamp! Där ingen av dem för ett ögonblick tillåter sig att sänka garden. Och samtidigt förstår man som läsare ändå vad de egentligen känner eller skulle ha känt om de bara tillät sig själva.

Det krävs en fantastiskt skicklig författare för att lyckas levandegöra sina romanfigurer på det här sättet. Hon gör det så subtilt och ändå så tydligt. Det är riktigt imponerande.


* Ironiskt nog känner jag smärtsamt igen mig mest i Ashley men har samtidigt allra minst medlidande med honom.

Advertisements