Tags

, , , , , , , ,

Är färdig med Rör mig inte! nu. Insåg först när det bara var typ 40 sidor kvar att “det kanske är en serie!”. Och det var det ju förstås. Är peppad inför att läsa nästa, men känner att jag nog ska dra ut på det lite. Få bokserier förtjänar att liknas med Harry Potter, men under läsningen av den här boken började jag falla in i mitt gamla HP-läsningsbeteende. Dels att jag tvingar mig själv att inte äta upp hela godispåsen på en gång. Jag ransonerar för att sträcka ut njutningen längre i tid. “bara ett kapitel, sen måste jag plocka ur diskmaskinen.” Och sen dels att jag måste tvinga ögonen att inte skumma och tjuvkika på nästa sida för att se hur det går. Jag njuter ju så mycket av varje formulering att jag inte vill hoppa över ett enda ord, samtidigt är det så spännande att jag har jättesvårt att låta bli att gå händelserna i förväg. Nej, boken är inte det minsta lik HP innehållsmässigt eller stilmässigt, men läsupplevelserna liknar ändå varandra.

Sen är boken är citatmaskin också. Bildspråket tangerar poesi emellanåt, vilket är så himla häftigt och nyskapande att våga blanda in i ungdomsfantasy/dystopigenren. Eller vas sägs om följande:

Min värld är ett sammanflätat nät av ord som spänner från arm till ben, från skelett till muskler, både tankar och bilder tillsammans. Jag är ett väsen av bokstäver, en karaktär skapad av meningar, ett skönlitterärt fantasifoster.1

 Meta så det förslår.

Eftersom jag oftast inte tänker på att det är en översatt bok jag läser är det en bra översättning över lag. Särskilt med tanke på det här poetiska språket – Carina Jansson har verkligen gjort ett bra jobb här. Men jag begriper mig verkligen inte på henne som översättare. Ibland blir det sådana facepalm-anglicismer att man storknar när man läser dem.2 Som när Juliette hittar en “pocketkniv” gömd i Adams byxor på sidan 245. En pocketkniv!? Komigen! Enda förklaringen till de här missarna är att hon har så bråttom med att bevaka sitt monopol av översatta ungdomsböcker på den svenska bokmarknaden att hon inte hinner ta med sig hjärnan alla gånger. Jag har bara läst första Twilight-boken i översättning, och den var verkligen proppfull av sådana här missar. Det har väl runnit en hel del ord under broarna sen dess så Jansson har väl blivit betydligt skickligare översättare med tiden. Men jag brukar nästan alltid hitta någonting som jag studsar till inför. Det är märkligt.


 

1 Mafi, Tahereh, Rör mig inte!, 2012, s. 67.

2 Nej, det jag gjorde där var inte en anglicism. Det var kodväxling (…ish), och det gjordes medvetet. Dessutom är jag inte översättare. Om jag gör mig skyldig till anglicismer när jag skriver texter på svenska är det mer ett tecken på att svenska språket utvecklas till följd av engelskans inflytande än att jag använder “fel” ord eller uttryck. En översättare får inte ligga i framkant vad gäller målspråkets (alltså det man översätter till) utveckling. En översättares mål ska alltid vara den där osynligheten, att läsaren inte tänker på att boken inte skrivits på målspråket från början.

Advertisements