Tags

, , , , ,

Sögs in i en bok idag. Verkligen sögs in i. Shit. Jag skulle ge den en timme/70 sidor för att bilda mig en allmän uppfattning och kunna sammanfatta intrigen för nytillkomna tittare, men… Jag vill bara ha mer. Är på sidan 145 nu och den där första intensiva känslobergochdalbanan har väl lagt sig en aning, men jag är fortfarande beredd att lägga både Borta med vinden och i stort sett alla andra projekt åt sidan till förmån för den här berättelsen.

Boken heter Rör mig inte! och det där strecket över sista ordet gör all skillnad i världen. Den råkar visst heta Shatter me i original, och det är också en stark titel som passar boken, men den svenska översättningen fångar faktiskt essensen bättre (lite som hur Förr eller senare exploderar jag fångar den bokens essens mycket bättre än i The Fault in Our Stars)

På promenaden hem från bussen försökte jag desperat komma på en tillräckligt kortfattad sammanfattning för att kunna slutförda uppgiften ovan:

Juliette har en förmåga. Hon kan skada folk bara genom att röra vid dem. Under hela sin uppväxt har hon fått höra att hon är ett monster, och nu sitter hon i isoleringscell för ett brott hon begått av misstag. Världen utanför har förändrats. Inga fåglar flyger förbi hennes fönster. Vädret beter sig inte som det ska. Maten är slut. “Återetablissemanget” har lovat att ställa allt till rätta, men visar sig självklart bara vara en ny förtryckarmakt. Så plötsligt en dag får Juliette en cellkamrat. Adam verkar inte veta om hur farlig Juliette är. Samtidigt upptäcker Juliette att hon känner igen honom, att han var med när det hemska som hon inte vill tänka på hände.”

Okej, hyffsat ändå.

Mafi leker med språket på ett sätt som jag personligen hade älskat när jag var tonåring och som jag imponeras av även nu. Oneliner på oneliner av intensiva känslor som främst bor i det outtalade eller det som bara nästan sägs, genom de återkommande överstrukna formuleringarna. Titeln “Rör mig inte!” är så fenomenal därför att den exakt fångar Juliettes inre kamp. Hon är så desperat efter mänsklig fysisk kontakt att det gör ont, och samtidigt så panikslagen över tanken på att råka skada någon annan att hon gör allt för att undvika det hon längtar efter så mycket.

Det är ju en dystopi – och som sådan är jag hälsosamt skeptisk till världbygget – så många YA-dystopier misslyckas med att bygga en värld som håller ihop (ja, alltså det är ju meningen att den ska falla sönder, men ni fattar vad jag menar) – och än så länge har jag inte fått se mer än några glimtar av en rätt generisk “allt har gått åt helvete”-värld, så det återstår att se om den kan erbjuda något nyskapande på det planet också.

Stör mig lite på citatet Mafi har valt att sätta efter titelbladet dock. Det är det där Frostcitatet om “a road less traveled” och i detta sammanhang, som inledning på en bok om en person som ställs inför valet mellan  “den onda” eller “den goda” sidan, märks det att Mafi tolkar in vad vi på svenska skulle säga “den smala vägen” (från Bibeln, verkar vara “narrow road” i många engelska bibelöversättningar, men jag vet inte hur vanligt det är som idiomatiskt uttryck i engelskan). Jag har ju lärt mig i Orange is the New Black (av alla ställen) att det är en fullständig missuppfattning av dikten. Men ja, jag har ju inte läst färdigt boken än, så jag ska väl inte säga nåt. Jag kanske ändrar mig på den här punkten.

 

 

Advertisements