Tags

, , , ,

Blev övertalad av Seldon att installera Heroes VI på speldatorn igårkväll. Fick det av honom i julklapp 2011. Den julaftonen satt jag, han och Dean i mitt och Deans föräldrahem och spelade Heroes och flamsade inpå småtimmarna medan våra föräldrar antagligen gjorde sitt bästa för att kunna sova våningen nedanför. Det kändes som att vara i yngre tonåren igen (fast då var det förstås Heroes III som gällde).

Jag har inte spelat sexan så ofantligt mycket. Tyckte kampanjen var skitsvår (kom rätt långt på Sanctuary-spåret men tvingades ge upp, testade ett par andra spår men orkade inte igenom första kartan ens). Sen pajade laptopen, jag köpte en ny, och den levde visst inte upp till systemkraven (det var ju en pluggdator snarare än en speldator), så då hamnade spelet i en låda. Tills nu alltså. Fast det var inte långt ifrån att den förpassades dit igen av ren frustration från min sida. Maken till spel att vara krångligt att installera! Det är väl klart att det tog sin lilla tid att ladda ner alla patcher och sånt sen fem år tillbaka, men Ubisofts Uplay är ju ett jäkla skämt. Krashade, gick inte att starta på nytt, gick inte att hitta bland alla “appar” i Windows 10, gick inte att installera om eftersom jag “redan har den senaste versionen installerad”. Tillslut lyckades jag krångla mig igenom. Då var klockan halv nio och det kunde bara bli en smygstart på en match mellan mig och Seldon. Inget småtimmesspelande här inte – jag är ju en vuxen, pendlande människa nuförtiden (och ffa är det inte julafton).

Jag lyckades spela en tur, Seldon var halvvägs igenom sin – sen tappade datorn nätåtkomsten och allt krashade igen. Kul >.< Så lärde vi oss att stänga av onlineläget från början. Vad ska man ens ha det till om man spelar hotseat?

Men spelet är beroendeframkallande. Man hinner ju inte göra så fasligt mycket på en tur, så det blir mest ett frustrerande väntande, men det där väntandet bidrar väl på något psykologiskt sätt till den där besattheten man upplever. “Är du inte klar snart?”

 

 

Advertisements