Tags

, , , , ,

Såg The Hateful Eight på bio igår. Tarantinos åttonde film, som den så pedagogiskt presenterades i retro Windows 95-powerpointtypsnitt i vinjetten. Jag och biosällskapet kom fram till att vi nu sett sju av dem (fast inte exakt samma sju).

Åtta skäl till att folk hatar den här filmen (enligt 1-stjärnorsanvändarrecensionerna på imdb):

  1. För mycket blod
  2. För lite blod/action
  3. för mycket prat/långtråkig
  4. för anti-vit
  5. för rasistisk (för mycket användande av ordet “nigger”)
  6. för feministisk
  7. för politisk
  8. för dåligt skådespeleri

Jag har som sagt sett det mesta Tarantino har gjort. Och jag blir lite förvånad när jag läser recension på recension som beskriver hur mycket de gillar hans andra filmer, men avskyr den här. För det är verkligen en typisk Tarantino-film. Närmast kommer den väl Reservior Dogs i berättarstil och upplägg även om handlingen är förlagd i en miljö som mer knyter an till Django Unchained.

Det är mycket blod och “meningslöst” våldsfrosseri, som i alla Tarantinos filmer. Framför allt är det ett veritabelt blodbad i slutet, vilket de flesta som klagar på blodbristen verkar ha missat eftersom de stolt proklamerar att de bara orkade titta i si eller så många minuter innan de stängde av/lämnade salongen. Innan dess är det faktiskt ganska mycket pratande. Det blir nästan som en teaterpjäs emellanåt eftersom alla huvudpersonerna befinner sig i samma rum hela tiden men två eller tre har en dialog i taget, medan de andra dricker kaffe/sprit och konspirerar i nåt hörn under tiden. Steg för steg får man reda på mer och mer om de olika personerna och deras bakgrund och vad de har för motiv för att “hata” som titeln antyder.

När det gäller den politiska delen kan jag inte förstå de som har missat att Tarantino mer eller mindre alltid har haft ett ganska normkritiskt perspektiv i sina filmer. Alla rollfigurer är människor, inte främst företrädare för en viss stereotyp, vilket gör att de sticker ut (och uppenbarligen sticker i ögonen på vissa) eftersom de inte liknar de personporträtt som är vanligast förekommande i Hollywoodfilm. En vit kvinna kan vara en uppkäftig och snuskigt smutsig men samtidigt musikalisk gangster, en svart man kan vara både en krigshjälte och en hänsynslös egoist som bokstavligen går över lik för sin egen vinnings skull och en svart kvinna kan vara en framgångsrik egenföretagare som bjuder folk på starkt kaffe men diskriminerar mexikaner. Tarantinos personporträtt tycker jag är en av hans styrkor, och så även i denna film.

Annars tycker jag inte att det är en direkt politisk film. Tarantino gör sitt bästa för att provocera så många som möjligt genom sina extrema våldsscener och grova språk – och uppenbarligen lyckas han. Men jag tycker inte att han glorifierar Samuel L Jacksons våld-löser-alla-problem-attityd mer än någon av de vita ”hatiska”, vilket vissa tydligen anser. De är lika goda kålsupare allihop men det sker inget pekfingermoraliserande åt vare sig det ena eller andra hållet. Snarare tyckte jag att det filmen saknade var ett större ”budskap”, som i Django Unchained eller mina personliga favoriter Kill Bill 1-2 (tekniskt sett är det vol 2 jag gillar men dess genialitet bygger ju på den grund som läggs i ettan).

Vad tycker jag då? Helt okej Tarantino-splatter. Jag kommer troligtvis inte att se om den inom en överskådlig framtid, men sällar mig heller inte till skaran som svär över bortkastade biljettpengar eller förlorade timmar av mitt värdefulla liv.

 

 

Advertisements