Tags

, , , , , , ,

Det här var aldrig tänkt att bli en politisk blogg. Jag startade den för att ventilera tankar kring ett par av mina fritidsintressen, eller till och med de sätt jag väljer att fly verkligheten med. Men nu är det ju så med kulturyttringar som eskapistisk drog att den är ett dubbeleggat svärd. Den ger dig inte bara en alternativ verklighet att fly till, den speglar också ofta samtidigt den verkliga världen och försätter en öga mot öga med den, om än i mer eller mindre metaforisk form.

Vissa läsupplevelser gör mer intryck på en än andra. Vissa scener, vissa replikväxlingar eller formuleringar etsar sig fast i ens hjärna och stannar sedan där. De saker man minns är antingen de man själv känner igen sig i (som när jag i min naiva ungdom, själv brinnande olyckligt förälskad, tog den unge Werther till mitt hjärta), eller så är det berättelser som så levande beskriver vissa (ofta tragiska) omständigheter så att man inte kan låta bli att tänka “tänk om det vore jag.”

Jag minns en scen ur Julie Bertagnas Exodus på precis där här sättet. Det var nog tio år sedan jag läste den, och jag kommer inte ihåg mycket mer av själva handlingen än det man kan läsa sig till på bokens baksida, men en bild är knivskarp, och det är en bild som min associativa hjärna har plockat fram ett flertal gånger under den här hösten – och så även idag.
Jag lånade med mig ett exemplar av den svenska översättningen från jobbet:

Enorma pelare avslöjas i dimslöjorna. Pelare som är så tjocka och höga att det är svårt att tro att de är verkliga. Allt eftersom båten närmar sig tunnas slöjorna ut och blottar en fantastisk geometri av luftgångar som binder ihop pelarna – massor av skimrande förgreningar och förbindelser. En glödande soluppgång sätter himlen i brand. Den träffar staden i en stum explosion som nästan tar andan från betraktaren. Morgonsolen är väldigt blek i jämförelse med stadens prakt.
”Där är det!” kraxar Mara. ”Där är New Mungo.”
Folket mumlar skräckslaget. En del gråter. Men Mara blickar tomt ut mot den häpnadsväckande uppenbarelsen. Hon vet inte vad hon ska känna inför denna enorma stad bland molnen. Hon vill bara iland och stå på fast mark, få sträcka på benen och hitta sin familj.
När de närmar sig och den sista dimman lättar tappar Mara modet och kan samtidigt bekräfta något som hon redan anat: ofantliga murar omger staden och tornar upp sig ur havet framför dem. […]
”Ner med huvudet!” ropar Alex plötsligt.
En klumpig svart motorbåt vrålar ut bakom pelaren till en omöjligt hög bro som skjuter ut i havet och tvärt tar slut, ofullbordad. Motorbåten med SJÖPOLIS på sidan och en beväpnad besättning med uniformer i orangekulör skär in framför dem med sirenerna på full volym.
[…]”Vänd om! Vänd omedelbart om!” befaller en sträng röst i en megafon.
[…]

Fiskebåtar, pråmar, rostiga militärfartyg, före detta lyxbåtar, gamla och illa medfarna nöjesbåtar och sönderslagna lustjakter, alla slags farkoster, till och med fallfärdiga hemmagjorda flottar med lapptäcken till segel; fattig som rik, alla åldrar, alla typer av människor, trängs här samman till en enda massa av mänskligt lidande. Havet färgas rött i solnedgången, vattnet stinker, oljuden och dofterna är outhärdliga.
Detta är inte sant, tänker Mara. Så här ser helvetet på jorden ut.1

Det är så jävla obehagligt när de skönlitterära dystopierna blir sannspådda. Är det inte därför de skrivs? För att folk ska låta bli att göra de där misstagen som förstör vår framtid? Om Stefan Löfvén hade läst Exodus för tio år sedan, hade Sveriges regering infört obligatoriska ID-kontroller på gränsen mellan Danmark och Sverige då? Om Jimmie Åkesson hade gjort det?

Och här sitter jag, högt ovanför vattenytan i den skinande staden New Mungo och skäms över hur bra jag har det medan andra människor, som inte begär mycket mer för stunden än att “få sträcka på benen och hitta sin familj”, möts av murar och människor i uniform som säger åt dem att vända om. Det är fan inte okej.


 

1 Bertagna, Julie, Exodus, 2004, Malmö, s. 77-81.

 

Advertisements