Tags

, , , , ,

200 sidor in i Borta med vinden och hittills är det faktiskt över förväntan, särskilt de första 100. Mellan 100 och 150 tappade den tempo en hel del, men nu är den på väg åt rätt håll igen. Pulshöjningarna hänger naturligtvis ihop med Rhett Butlets framträdanden (mer om honom senare).

Jag såg filmen på VHS (den tog upp hela två band!) när jag var alldeles för liten för att fatta vad den handlade om egentligen. Det som gjorde mest intryck då var scenen där Mammy hjälpe Scarlet att snöra korsetten (mamma var tvungen att försöka förklara både slavsystemet och hela getingmidjagrejen) medan hon höll sig i sängstolpen, den stora trappan som de höll på att springa i hela tiden, samt ridolyckan.

Det jag fastnar för nu är hur feministisk den faktiskt är. Scarlet är bortskämd, självupptagen och elak – men framför allt är hon en ung kvinna som slits sönder inifrån av de begränsande sociala regler hennes omgivning förväntar sig att hon ska leva efter.

Det positiva med att jag såg filmen när jag var ung och oförstörd är ändå att jag verkligen kan leva mig in i Scarlets Ashley-hangup. Eftersom jag fick intrigen presenterad för mig när jag dittills i stort sett mest blivit matad med Disneykonventioner hejade jag själv med hela mitt hjärta på Ashley, fast förvissad om att det skulle bli de två till slut. För det är ju så det fungerar, not? När jag nu läser boken ser jag ju naturligtvis direkt att de aldrig skulle ha funkat ihop och att Scarlet bara är kär i en idé om vem hon tror att Ashley är och skulle vara för henne. Hade jag sett filmen/läst boken för första gången i vuxen ålder (vis av erfarenhet från såväl kulturen som den bittra verkligheten) hade jag antagligen irriterat mig enormt på Scarlets oförmåga att se klart. Men nu minns jag känslan från min tidigare filmupplevelse och jag förstår henne så mycket bättre.

Den andra sak som slog mig när Rhett Butler dök upp för första gången var hans likhet med Dorian Pavus. Arrogansen, mustaschen och (slår det mig i skrivande stund) det förhållande att de båda rör sig i kretsar där de flesta andra människor egentligen hatar dem.

Och erkänn att följande lika gärna skulle ha kunnat vara ett replikskifte mellan, låt oss säga en Trevelyan och Dorian, efter att den senare bjudit upp den förre under balen i The Winter Palace:

– Hur vågar ni kompromettera mig så här, [lord Dorian]?
– Men, snälla [Trevelyan], ni ville ju så rysligt gärna bli komprometterad.

 

 

Advertisements