Spelslut

Tags

, , ,

Castlevania: Lords of Shadow: check!

20160705125722_1

Lite hatkärlek till det här spelet faktiskt. För mycket lära sig knappkombinationer och tima dem perfekt och nöta, nöta, nöta för att klara vissa banor. Flera gånger har jag gett upp och tänkt “nu skiter jag i det här och spelar nåt roligare”. Fast sen har jag i alla fall gått tillbaka till datorn några timmar senare (efter lite mat, sömn, glass eller vad det nu var jag behövde i energi-väg just då). Och då har jag klarat det med nöd och näppe och tänkt “okej, jag kan ju köra till nästa boss åtminstone så kan jag ge upp sen” . Levt på adrenalinkicken segern över ett svårt hinder ger ett tag till.

Igårkväll var det drakhelvetet som var nära att ta knäcken på mig (sorry, har ingen bild, var för upptagen med att hålla RT som om det gällde livet, vilket det ju typ gjorde). Men när jag väl fixade den imorse var det bara en promenad bort från att klara spelet.

20160702223715_1

Om vi ska snacka om själva narrativet så ger jag inte mycket för det, eller manuset på detaljnivå heller. Berättarrösten mellan banorna staplade högtravande klyschor på varandra och hela det Goda (kristna) vs det Onda (demoniska) – upplägget kändes trist och intetsägande. Det var som om de försökte göra sken av att skapa en mer invecklad bild men satt ändå fast i pekoraler som “he is pure of heart” om en kille som just ägnat tolv banor åt att brutalt slakta allehanda levande och odöda varelser.

Litet genustest

Av totalt nio “main characters” i min bestiary är fyra kvinnliga. Känns ju helt ok. Hur är de skrivna då?

Marie: madonnan, satt på piedestal.
Claudia: beskrivs som ett “child”, ett barn, men har ett väldigt sexualiserat rörelsemönster (vickar på höfterna, kikar upp under lugg på Gabriel).
Laura: också ett barn, och min favorit av de kvinnliga personerna i spelet. Inget att klaga på där.
Baba yaga: inte sexualiserad direkt, men det som driver henne är jakten på en magi som kan göra henne ung och vacker på nytt. Där kunde de kanske ha hittat på nåt mer originellt.

De manliga figurerna är också rätt stereotypa. Som sagt, hela manuset är ganska platt och förutsägbart. Och nu har vi inte ens tittat på de som är benämnda “monster” i samma bestiary. Av de som alls går att könsbestämma sticker Carmilla ut mest – med sin urringning ner till naveln.

20160703194050_1

Det som gör spelet värt att spela är trots allt snyggheten hos många av miljöerna, samt avslutningen på ett par av boss-striderna som bjuder på ett hissnande frosseri i dödande (jag tänker främst på  the Gravedigger och The Vampire Dark Lord, se nedan, nedknuffad pga mild spoiler).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20160702223559_1

 

 

Handkontroll

Tags

, , , ,

Nu har jag roat mig med Castlevania i en vecka. Jag hamrade på rätt tappert på tangentbordet och tog mig ända till bossen i kapitel 3 (The Dark Lord of the Lycans) innan jag gick och hämtade Xbox-handkontrollen.

Och helt plötsligt var det nästan trivsamt med boss-fighter (eller ja… ).

20160628110938_1

Jag har tagit mig fram till kapitel 6 nu (av 13), och de senaste två kapitlen har ju liksom bara tuffat på. Det kan ha att göra med att jag har lärt mig att ducka också. Man får visst inte lika mycket stryk då. Jag är ju annars en sån som helst bara slår blint omkring mig och hoppas på det bästa. Men jag måste ju hålla med om att det blir ett mycket bättre spel om man som spelare tvingas till lite mer finlir än så.

20160630100437_1

Ja, jag har hittat print screen-knappen…

Sommarspel

Tags

, , , , ,

Nu har jag semester!

Firar genom att köpa ett nytt spel. Eller ja, om sanningen ska fram så rage-quit:ade jag Heroes VI efter att ha kämpat med fjärde kartan på Haven-spåret i flera dagar (det kommer nog dröja innan jag tar tag i det där igen) och tröstköpte ett nytt spel redan för två dagar sedan. Fast sen tog det ju hela första kvällen att ladda ner eländet så det var först igår jag började spela. En dag innan jag officiellt fått semester med andra ord. Och sen var jag ju absolut tvungen att se på när Sverige åkte ur fotbolls-EM från en suddig fulstream (orka betala för tv4play) så då blev det inte så mycket spelat då heller.

Det blev Castlevania: Lords of Shadow. Jag funderade starkt på Total War Warhammer, men eftersom jag inte har så bråttom med att spela det senaste sköt jag på det till framtiden och köpte det här istället.

Jag har inte spelat något Castlevaniaspel tidigare.Men det här ska ju vara nån slags reboot så det verkar som att det funkar att hoppa in här. Hittills har jag slagits mot diverse varulvar och goblins, klampat i lera och fått en extra krok till min kedje-kors-vapen-grej.

Mina intryck hittills utifrån Aidan Chambers modell för boksamtal (ja, jag har semester men jag kan ju inte byta personlighet för det)

Jag gillar: faunen ❤ , försökte printscreena när han pratade men det blev bara en bild när Gabriel typ tittar ner i golvet >.<

Jag ogillar: den fasta kameravinkeln. Jag blir tokig på att man inte kan se sig omkring i alla hörn och att man ibland måste springa mot kameran. Och kärleksobjektet Marie. “Hon smet hemifrån för att baka bröd åt bröderna” eh what? Vad är det för jävla självförnekande mähä till kvinnoideal?

Jag fattar inte: det tog ett bra tag innan jag fattade hur man tog sig loss från naiaderna i träsket. Plöjde rakt igenom giftgasen på flera ställen bara för att undvika dem helt – vilket inte var så hälsosamt i längden.

Jag ser ett mönster: det känns som att just namnet Gabriel är överrepresenterat hos tv-spelsprotagonister där temat är just godhet vs ondska (rätt vanligt tema). Kom på nån mer fantasifull inspirationskälla än bibeln nåt gång, va?

Collectors

Tags

, , , , , , , ,

Så har man räddat världen än en gång. Spelade ut Mass Effect 2 igårkväll. Hela Suicide Mission i ett svep (går det att göra på något annat sätt?)

Jag är ju en DA-fangirl, så att jag spelar ME är mest för att “det ska man ha gjort”, och ettan typ tvingade jag mig igenom. Jag tyckte världbygget var obegripligt och inte trovärdigt och dessutom var ju spelet fräckt nog att ge mig en utmaning trots att jag spelade på lättaste svårighetsgraden.

Så det tog ett bra tag innan jag satte mig ner med tvåan. Och där har jag väl suttit sen dess (bildligt talat iaf). Så himla mycket bättre spel! Jag gillar fortfarande drakar och magi mycket mer än jag gillar rymdskepp och överljushastigheter, så i grunden har såklart ME ingen chans mot DA. Men jag måste ändå erkänna att i ME2 lyckas faktiskt Bioware med ett mer nyskapande och kittlande världbygge än de någonsin har gjort med Thedas. Hela grejen med quarians och geths och…ja.

Och i dagarna fick vi ju veta att det blir ett MA4 också. Så jag får väl skynda mig att plöja igenom trean också.

Odödlig

Tags

, , , , , ,

Har precis avslutat genomlyssning av Odödlig. Jag har såklart sedan tidigare plöjt igenom de två tidigare Lacey Flint-deckarna, även dem i ljudboksform. Det är välskrivna, bra deckare. De gör inte anspråk på att tävla med Karin Fossum i litterär kvalitet, men de håller marginal till Läckberg och co.

Det finns två viktiga ting att ta upp efter läsning av en Lacey Flint-deckare. Den aktuella mordgåta som tas upp i boken, samt hur det går för Lacey/Mark.

För reflektioner kring mordgåtan se bakom spoilerskyddet:

Jag trodde (såklart) stenhårt på att det var Barney som var mördaren, och att pappan hade en hemlig kärlek. Det senare var väl ganska uppenbart. Rätt kul inslag med mensblodet faktiskt – det känns faktiskt helt trovärdigt att en medelålders man skulle ljuga i polisförhör för att han tycker det är för skämmigt att ta upp det rätt naturliga faktum att lakan kan få fläckar av mens.
Fast det var såklart helt omöjligt att Barney skulle vara kapabel att göra allt det där utan hjälp och utan att bli upptäckt.
Jag kopplade Peter Pan-grejen rätt tidigt. Jag har en vana att översätta tillbaka översatta texter till engelska i mitt huvud. Särskilt repliker (roar mig bland annat med att försöka gissa vilken svordom personerna använder i originalversionen). Så jag översatte facebookgruppsnamnet “försvunna pojkar” till “Lost boys” och tänkte på en gång på Peter Pan. Och ändå kopplade jag inte namnet Peter av nån anledning…
Det känns ändå som att det skulle ha varit rätt enkelt att göra kopplingen om man hade haft bokens originaltitel framför sig. Jag ser först nu att den heter “Like this, forever” (ett direkt Peter Pan-citat). Hade jag hört den titeln tillsammans med “lost boys” så känns det som att jag borde ha tagit det betydligt snabbare.
Det knäppa med den svenska titeln är ju att den insinuerar att det är vampyrteorin som är den korrekta. Hur tänkte de där?

Det var en betydligt mer tillfredsställande gåta än den i förra boken i serien i alla fall, den kändes alldeles för krystad och konstig och samtidigt uppenbar.

Så, vad med Lacey och Mark då? Lacey får definitivt mer djup som person i den här boken. Man får lite mer förståelse för varför hon absolut inte vill ha några intima förhållanden i allmänhet och inte falla för Mark i synnerhet. Jag menar, man får ju vissa grundläggande bitar i första boken när man får reda på vad Lacey har i bagaget, men besöker på fängelset (det andra av två tror jag väl det är), förtydligar faktiskt för mig mer varför hon så envist vill hålla sig borta från honom (och nej, jag har inte råkat spoila att Mark har hamnat i fängelse här, det är inte honom hon hälsar på).
Även denna intrig är faktiskt bättre beskriven i den här boken än i dess föregångare. Då var det rätt intensivt med allt som hängde i luften varje gång de möttes fram till slutet, då det slog över totalt (på riktigt, skulle Mark verkligen göra en Romeo när han har en nioårig son hemma?!). Det gör det inte här, tvärtom blir det som sagt mer fokus på Lacey och hennes kamp mot hennes inre demoner. Det är bra, det blir trovärdigt och levande. Lacey är trasig på riktigt, det är inte bara ett påklistrat epitet för att göra hennes mer intressant och “svår” som i så många böcker i den här genren (och andra för den delen). Det blir djupgående konsekvenser av att vara med om traumatiska händelser, och de tar lång tid att återhämta sig från – det är inget som “lagas” lite snabbt mellan det ena fallet och nästa.

 

Slutet

Tags

, ,

Har läst ut Borta med vinden nu. Så det här bli sista inlägget, sen ska jag sluta tjata om den där evinnerliga boken. Jag vill egentligen bara säga att jag står fast vid precis det jag sa i mitt senaste inlägg om den. Att triangeldramat som utgör huvudintrigen känns mer levande och gripande än det mesta jag läst/sett/hört på samma tema och att Mitchell är oerhört skicklig på att göra personerna som ingår i det trovärdiga som individer och att få läsaren att sympatisera med dem, trots att de emellanåt beter sig rent förjävligt mot varandra. Och sista hundra eller så sidorna…. Jag  läste med andan i halsen, hoppades, hoppades, hoppades på ett lyckligt slut.

*SPOILER*

Blev SÅ JÄVLA besviken när Rhett berättade att det var för sent, men insåg också att det slut jag ville ha hade varit banalt och tillrättalagt och inte trovärdigt. Det är också en styrka hos en författare. Att veta vad jag som läsaren vill ha, och ha modet att förvägra mig det.

*SLUT SPOILER*

Jaha, nu har jag alltså fyllt fem månader av 2016 åt den här litterära upplevelsen. Vad ska jag nu hitta på?

 

Shepard

Tags

, , , , , , , ,

 

Shepard’s back. Fast eftersom jag aldrig trvides med utseendet på min förra, eller att romancea Liara för den delen (och så läste jag nånstans att man fick nån form av bestraffning om man började flirta med nån annan om man romanceat en person i ettan) så fick det bli en reboot.En ny Shepard alltså i ME2. Lite snyggare än den förra kanske, fast samtidigt så blir det ju typ samma ansikte hur man än gör (så länge man håller sig till samma könstillhörighet alltså). Det är inte som DAI precis…

Än så länge har jag vaknat upp från de döda, rekryterat Garrus (faktiskt, när jag fick se honom sådär nonchalant uppflugen på en låda blev jag lite varm i magen, ett bekant ansikte liksom, fast han inte var min favorit i ettan), Jack samt den där salarianprofessorn som jag aldrig kan minnas vad han heter.

Svårt spel det här. Det är liksom lite skillnad mot DA där man kan hacknslasha sig genom alla strider och ägna mesta tiden åt att leva sig in i rollspelandet. I Mass effect väljer jag lättaste nivån (“för dig som vill fokusera på berättelsen”) och dör ändå med jämna mellanrum. Jag har lite mer koll på läget nu än i ettan dock. På de olika vapnen, och på specialattackerna. Kör engineer på Seldons inrådan, den ska vara en av de lättare (utan att vara tank-alternativet, det är för hjärndött även för mig).

Antar att jag kommer att återkomma. Det här är ju inte ett spel man kör igenom på en kafferast, precis.

Långläsning

Tags

, , , , ,

Jag har ju snackat om Borta med vinden tidigare. Jag läser egentligen inte långsamt, snarare tvärtom, men det här är verkligen en bok som tål att man drar ut på läsningen. Man lever mer med personerna och känner deras utveckling på ett annat sätt när man låter åren som går i berättelsen speglas av åtminstone veckor eller månader i den faktiska läsningen.

Med andra ord har jag inte läst färdigt än. Fast nu börjar det verkligen hetta till. Triangeldramat Scarlet – Ashley – Rhett har nu ställts till sin spets. Det är så satans intensivt! Jag imponeras av hur insiktsfullt och levande Micthell beskriver de tre personerna och deras kval. Att Scarlet envist håller fast vid sin tonårsförälskelse trots att det är så tydligt att det hon älskar är en fantasibild och inte den riktiga personen. Att Ashley gör detsamma för att det tilltalar hans ego och nostalgi. Att Rhett stångar sig blodig i sina desperata försök att få Scarlet att glömma Ashley och se honom istället. Det låter så banalt när man summerar det såhär – inget nytt under solen liksom. Men det är så levandegjort att jag både känner igen mig i och lider med, dem alla tre.*

Både Scarlett och Rhett är avskyvärda. Hade jag träffat dem i verkligheten hade jag hatat dem. Nu förvånas jag över hur mycket jag kan sympatisera med två, för att använda Rhetts egen benämning, skurkar. Scarlet är egocentrisk på gränsen till psykopatisk, och fattar i stort sett alltid fel beslut. Och ändå lurar Mitchell mig att “heja” på henne. Och jag har normalt sett väldigt svårt för både antihjältar och litterära figurer (och eh, ja, riktiga personer också för den delen) som gör saker mot sitt bättre vetande. Jag lider med Rhett varje gång jag läser om hans “forskande blick” som Michell så skickligt låter mig förstå utan att någonsin skriva det rakt ut är hans svar på längtande hundvalpsögon. Och samtidigt blev jag igårkväll så oerhört arg på honom för hur han behandlade Scarlett att jag var beredd att slänga ut honom ur mitt eget hus. Denna maktkamp! Där ingen av dem för ett ögonblick tillåter sig att sänka garden. Och samtidigt förstår man som läsare ändå vad de egentligen känner eller skulle ha känt om de bara tillät sig själva.

Det krävs en fantastiskt skicklig författare för att lyckas levandegöra sina romanfigurer på det här sättet. Hon gör det så subtilt och ändå så tydligt. Det är riktigt imponerande.


* Ironiskt nog känner jag smärtsamt igen mig mest i Ashley men har samtidigt allra minst medlidande med honom.

Sex

Tags

, , , , , ,

Angående sex och Game of Thrones postade jag detta i en tråd på Facebook, och återanvänder det här för att det känns relevant:

Jag har läst tom fjärde boken och ser ganska stora skillnader i vilken roll sex spelar och vad det förmedlar i böckerna respektive serien. I böckerna är sex väldigt mycket ett maktmedel, framför allt är det män som utövar makt över kvinnor genom våldtäkt eller hot om våldtäkt. Ibland beskrivet på ett så rått sätt att jag nästan velat lägga boken ifrån mig. Men det känns hela tiden som att Martin har velat säga något med det. Han vill berätta om en brutal värld där maktkamp är ett huvudtema och där som sagt sex är ett av de medel som används för att få makt. Fast ja, det blir samtidigt rätt gubbsjukt ibland (vad är grejen med att shippa elaka och fula äldre män med söta och oskuldsfulla småflickor!?)

I serien är det lite som Berhan raljerar om i videon.* HBO använder (främst kvinnlig) nakenhet som ett säljknep och ofta är det rätt omotiverat och för inte handlingen framåt särskilt mycket. Man har inte gjort nån vidare analys av sexet i böckerna utan mest tänkt “kolla, de har en massa sex här = skitbra bokserie för vårt varumärke”.
Sen tycker jag HBO har förvanskat beskrivningen av samkönat sex också. I serien är det visst bara män som kan vara gay (eller har jag glömt nån?) medan jag kan komma på åtminsone två av de kvinnliga “huvudpersonerna” som har sex med andra kvinnor i böckerna (även där rätt mycket maktspel inblandat). Och hela grejen med den religiösa sekten som nu har makten i Kings landing och som slänger folk i fängelse pga samkönat sex. Det är typ i slutet av fjärde boken så det lär väl komma mer om det i femman som jag inte läst, men visst är det inte alls homosexualitet det handlar om där utan det är just utomäktenskapligt sex som betraktas som syndigt?


* SVT Edit “Ahmed Berhan: Är Game of Thrones sexistiskt?”, https://www.facebook.com/hejedit/videos/1192092814181050/?fref=nf

Rödbeta

Tags

, , , ,

Paniken när jag upptäckte att jag spillt rödbeta på mitt Dorian Pavus-laptopfodral =S

Jag hade haft en matlåda med pyttipanna (ja, i en separat påse) tillsammans med laptopen i jobb-väskan, och tydligen hade den läckt rödbetsjuice…en aning. Upptäckte det på bussen och kunde liksom inte göra nåt mer produktivt än titta urskuldande på stackars Dorian som såg så ledset tillbaka på mig (inbillade jag mig).

Gnuggade med galltvål det första jag gjorde när jag kom hem, och jo, fläckarna försvann faktiskt. Så nu är jag (och Dorian!) en hel människa igen.

Det var nära ögat.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.